astipasti

De är båda hundar, men där slutar likheterna.

Pompe är den med ändlös energi, som gärna skulle vara ute på promenad 10 gånger om dagen och däremellan leka tafatt.
Så fort jag försöker sluta leka, snor har en av mina flip flops och springer iväg med den. När jag kommer efter lägger han ner den bredvid bollen, tar upp bollen istället, och tittar bedjande på mig.
Jag som trodde pudlar var lugna djur!

Spike däremot, han är lugn som en filbunke tills det kommer en annan hund, ett rådjur, eller någon osynlig inkräktare. Då ska han försvara oss, den lille parveln. Fast helst ska det vara ett staket emellan...
Det är ett helt företag att få med Spike på promenad. Först at locka honom till grinden och sedan att få honom att ta ett enda steg. Helst lägger han sig demostrativt ned. Ibland tror jag han låtsas att han bajsar för att slippa gå, när han nästan sitter ner men inte riktigt...
Å andra sidan följer han inte efter mig som en skugga, som Pompe gör.

För övrigt har jag det lugnt och skönt här. Jag läser, ritar lite, solar...
Och jag har faktiskt struntat i att sätta på mobilen, även fast pappa hittat koden. Det är så skönt att inte vara anträffbar hela tiden, dessutom har jag upptäckt att jag inte alls är utan kontakt med omvärlden, jag har ju både internet och hemtelefon. Men jag kan välja själv när jag vill ha kontakt (jag svarar faktiskt i hemtelefonen, men det ringer inte så ofta). Skönt!

Nu ska jag passa på att gå ut i solen. Bäst att ta det säkra före det osäkra, man kan aldrig veta hur länge det här håller i sig!