astipasti

Vissa relationer kan man helt enkelt inte avbryta, trots att man vet att den är dålig för en.
Så är mitt förhållande till solen.

Jag vet vilka skador den kan orsaka, både för hälsa och utseende, men jag kan bara inte sluta!
Jag kan inte sluta slänga mig på en filt med så lite kläder som möjligt så fort den tittar fram. Eller gå en promenad, rensa ogräs... Vad jag än gör - jag måste vara ute.

På kvällen när jag kommer in med rödaktigt skinn, då ångrar jag mig djupt, och kan inte låta bli att tänka på cancern som antagligen sprider sig för fullt. Men dagen efter ligger jag där igen!

Min soldyrkan kan väl delvis förklaras av att jag är svensk, de flesta av oss har ett inre motstånd mot att vara inne när solen skiner. Man vet ju aldrig när den visar sig igen. Och sen är det ju det estetiska...

Men ändå! Är det värt rynkor och cancer-risk? Nej!
Men jag håller mig krampaktigt fast vid rönen om hur viktigt D-vitaminerna är, och att, även om Australien har fler cancerfall än Sverige, så har de tydligen lägre dödlighet. Kanske beroende på all sol de utsätts för?

Så jag fortsätter min nära relation med solen...