astipasti

En smärre överdrift kanske, men faktum kvarstår:
Det snöar. Och det slutar aldrig!
Jönköping är täckt av ett jämnt snölager, och när jag vågar mig ut får jag känslan av att vara med i en domedagsfilm, och vara den som överlevt när allt är över.
Inga mäniskor så långt ögat når, bilar så översnöade att de ser ut att inte ha använts på flera månader (när de i själva verket användes igår), och tystnad.
Så tyst!
Det enda som skvallrar om att det finns andra människor här är vissa nyplogade vägar och några fotspår i den djupa snön på trottoarerna.

Och tak rasar in.
Jag läste just att Rosvalla tennishall, där jag spelade tennis på gymnasiet, blev av med en bit tak inatt.
Tyvärr fanns det för en gångs skull levande varelser i hallen under natten;
en massa kaniner sov där inför en utställning idag.

Pappa har varit ute på deras balkong och skottat för att den inte ska rasa ner, men själv låter jag hellre min balkong rasa än riskerar att falla med den när jag skottar.

Dessutom har jag bihåleinflammation, vilket innebär att mitt huvud kan explodera vid rörelse (min teori),
så att jag skulle skotta någonstans är en löjlig idé!